Tankar
Varför funkar det så?
Orkar jag helt enkelt inte ta tag i att göra saker?
Är det det destruktiva som styr?
Har inga bra svar. Jag ser bara ett tydligt mönster
Ska försöka ta tag i att börja sjunga igen. Ta lite plats. Höras.
Nutid
Nutiden 2010 har hållit mig ifrån bloggandet. Jag gick i sommras ner mig djupt i en depression/självskade beteende. Det gick så långt att Polisen hämtade mig och tog mig med in till psyk. Jag hade tur som överlevde. Med Etc och massa mediciner blev jag utskriven till en rehab avdelning där jag fortfarande befinner mig.
Nu har jag bestämt mig. Jag ska aldrig mer tillbaka dit!
Anorexi
Vi hade träffat en kurator i ett annat ärende. Jag kontaktade honom igen eftersom jag bara grät hela tiden och hade tappat livslusten. Jag var välkommen dit igen.
Min kompis följde med och vi pratade en och en med kuratorn.
Jag satt ute i väntrummet när kuratorn kom ut med en allvarlig min och ville att jag skulle följa med in. Där satt min bästa vän med tårade ögon. Kuratorn sa: "Vi är mycket oroade över dig".
Sedan tog han upp vad min vän uppmärksammat. Han sa att det lät som jag höll på att utveckla Anorexi.
Jag Anorexi, nej det stämde inte... fast innerst inne var jag tacksam. Någon hade sett, en vuxen visste vad jag höll på med. Min vän slapp bära på sin oro ensam.
Det var nu kampen började. Kampen för de runt omkring för att hjälpa mig.
Jag, ja bra fortsatte. körde på. Gick ner mig mer o mer. Jag visste inte då vad jag skulle förlora. Min envishet visade sig i ett mycket destruktivt beteende.
Idag önskar jag att jag DÅ lyssnat, tagit in, tagit hjälp av alla de händer som sträcktes ut. Men jag hade stängt av. Jag lät inget beröra mig.
Jonas Gardell
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
Hur länge ska du hålla? Hur länge ska det gå? Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara!
Vad har de utsatt dig för?
Vilka var övergreppen?
Var du bara ett barn när det började?
Fick du nånsin vara ett barn?
Var det dina föräldrar som gjorde det?
Var det dina klasskamrater?
När förstod du att det var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin bli ren?
Hur ska någon någonsin kunna älska en sån som dig?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara?
När ska du förstå att du inte måste bära allting själv?
När ska du tillåta dig att stanna upp och ställa av och se dig om och upptäcka att du inte är så ensam som du tror?
Jonas Gardell
Började inte med bantning
Allt bara rullade på. Straffet för det lilla jag åt var längre löpning.
Jag vill gå överallt. Fast det spö regnade skulle jag GÅ hem från min vän trots att jag erbjöds skjuts. Jag gick o gick. Sprang o sprang.
Midjemåttet minskade. Jag kom i en mindre jeans storlek. Men för mig var detta bara en följd av:
Negativa tankar
Ångest/Oro
Springa/gå
Inte värd något, inte ens MAT
Äta mindre
För mig började min sjukdom INTE av bantning. Med svälten kom senare rädslan att gå upp i vikt. Men den fanns inte från början. Jag vill poängtera detta eftersom det alltid pratas om Anorexi/bantning.
För mig hade Anorexin sitt ursprung ur ett kompakt mörker. Ett mycket dåligt mående. Negativa tankar som gick så långt att jag inte längre var värd någonting.
Svart i huvudet
Kontroll
Jag vill veta saker innan de hände. Jag ville ha fullständig kontroll på Allt.
Tillslut visste jag vad min bästa vän hade i sin skolväska. Jag såg helt enkelt till att kontrollera till och med det. Jag ringde varje dag för att vara säker på att hon skulle komma till skolan och ha allting med sig.
Hur kan någon inte vara värd mat?
Mat, energi, näring, kcal. Det kroppen behöver för att gå runt. Den kroppen vi har fått för att använda.
En kropp utan mat slutar att fungera. Den trappar ner på energiförbrukningen. Drar ner på allt den kan så som kroppstemperatur, hjärtslag, blodcirkulation.
Var detta mitt mål? Ville jag ta ett långsiktigt självmord?
Fördelarna med svälten var att tankarna försvann ju tröttare jag blev. De tankar jag inte orkade att bära. Som jag inte visste hur jag skulle hantera. Tankarna jag inte stod ut med. De tankar som skapade ångest. Men jag levde inte längre. Allt rullade på fortare och fortare. Ju mindre jag åt desto större blev rädslan för just MAT. Ju mindre hade jag ett liv.
Jag fortsatte springa. Jag ökade på farten och sparang längre, längre och längre.
Mitt mål var att sträcken i gatan skulle börja slingra som ormar. Då visste jag att då, då hade jag sprungit tillräckligt. Då låg jag på gränsen för vad jag klarade av
Mindre mat + ökade motion är något som inte går ihop. Det fungerar helt enkelt inte i längden.
Men jag var inte värd mat. Jag gjorde ju bara andra ledsna. Jag gjorde andra illa bara genom att finnas till.
Jag ifrågasatte aldrig dessa tankar. De var som saningar för mig. Jag trodde blint på dem.
Jag var inte värd MAT PUNKT.
Jag var inte värd att må bra
Slog på mig själv
Jag sprang och sprang. Allt för att slippa känna. Döva ångesten. Springa ifrån allt som var jobbigt. För att bli trött. Så trött att jag kunde somna av utmattning.
Jag sprang för livet. Jag ville inte ha det som det var. Jag ville leva, men inte såhär. Jag stod inte ut.
Jag ville slå och sparka, riva sönder och bitas. Jag hatade vad andra gjort mot mig. Men jag började slå på mig själv.
Jag började hata mig själv. Tyckte inte jag var värd något. Inte värd att må bra. Inte värd att finnas.
Inte värd MAT
Så kom ångesten
Så kom ångesten smygande. Den kramade hjärtat på mig så jag inte fick luft. Den drog åt hårdare och hårdare. Jag ville springa ifrån mig själv. Jag ville inte vara med längre. Jag ville bort.
Och jag sprang, jag sprang, jag sprang...och ångesten lindrades för stunden. Men kom tillbaka med ännu värre kraft. Den slet och drog. Skapade panik.
Jag kommer dö. Jag kommer dö av ångest. Ja, jag trodde verkligen det.
Något var så fel, men vad...???
Tillslut fanns inget lugn kvar i kroppen. Bara oro och ångest.
---------------------------------------------------
Så många minnen som passerar genom mig.
Och vägen hit har varit kantig och lång.
Och all denna oro var kom den ifrån?
När lugnet blev en sensation,
förstod jag din dröm, om att få äga tiden.
När lugnet blev en sensation,
förstod jag din dröm, om att hoppa av karusellen.
Finns det någon människa du skulle vilja va?
Det frågan ställde jag men fick inget svar.
Min största önskan är att vara mig själv.
Det borde va enkelt det borde vara självklart
(Uno Svenningsson)
Uno
Hon har ingen framtid
Hon sjunker allt djupare in i sig själv
Hon ser inte barnen som leker i solen
Hon ser inte ljuset
Hon ser ingeting
(Uno Svenningsson)
Hur det började...
Jag var fel.
Massa mörka tankar började occupera mitt huvud.
Jag grät och jag visste inte varför. Kunde inte sluta gråta. Tårarna bara kom.
Jag kände mig ensam fast jag hade många människor omkring mig.
Jag isolerade mig mer och mer.
Jag kunde inte sätta ord på vad det var som var fel. Jag visst bara att jag mådde väldigt dåligt inom mig...skitdåligt och ingen förstod. Hur skulle någon kunna förstå, jag förstod ju inte själv.
Det gjorde ont, så ont inom mig.
Jag ringde min bästa vän på nätterna och bara grät hejdlöst. Det fanns inget slut för tårarna. Det kändes inte bättre efteråt.
Att försöka skratta kändes så falskt. Jag kunde inte känna glädje längre.
Det var så tungt i huvudet.
Jag var 16 år och visste ingenting om depressioner, anorexi, borderline, självskadebeteende, LPT, tvångsåtgärder, psyk, mediciner
Det jag visste var att det gjorde ont, såå ont inuti. Så ont att jag inte stod ut.
Vem är jag?
Vem? Ja, det vet jag knappast själv.
Jag fyller snart 26 år. Känner mig ibland äldre, men oftast yngre. Utseendemässigt yngre.
En massa år har gått åt till dåligt mående. En gröt av sekunder, minuter, timmar och år som passerat. Då jag bara existerat. Så mycket jag har missat, men också så många erfarenheter rikare.
Erfarenheter många aldrig kommer i närheten av i sitt liv. Erfarenheter jag helst hade velat varit utan. Erfarenheter som gjort mig starkare. Erfarenheter jag inte önskar någon annan. Jag vet att jag inte är ensam om detta, men det här är min historia, mina avtryck.
När jag var 16 år förändrades mitt liv. En hemsk sjukdom greppade tag i mig och vägrade släppa taget. Den tog ifrån mig allt.
Jag var bara 16 år och trodde livet låg framför mig. Jag hade drömmar att förverkliga. Samtidigt tog mörkret över mer och mer...
Välkommen till Avtryck av mig
I den här bloggen kommer du få följa med mig på min resa i gränslandet mellan att vara svårt sjuk och att vara påväg att bli frisk.
Det här är mina tankar, mitt liv, min väg, min historia och min framtid
Jag kommer lämna avtryck av MIG...häng med
