avtryckavmig

Det har omgivningen svårt att förstå. Så här efteråt har jag själv svårt att förstå det.

Mat, energi, näring, kcal. Det kroppen behöver för att gå runt. Den kroppen vi har fått för att använda.

En kropp utan mat slutar att fungera. Den trappar ner på energiförbrukningen. Drar ner på allt den kan så som kroppstemperatur, hjärtslag, blodcirkulation.

Var detta mitt mål? Ville jag ta ett långsiktigt självmord?

Fördelarna med svälten var att tankarna försvann ju tröttare jag blev. De tankar jag inte orkade att bära. Som jag inte visste hur jag skulle hantera. Tankarna jag inte stod ut med. De tankar som skapade ångest. Men jag levde inte längre. Allt rullade på fortare och fortare. Ju mindre jag åt desto större blev rädslan för just MAT. Ju mindre hade jag ett liv.

Jag fortsatte springa. Jag ökade på farten och sparang längre, längre och längre.

Mitt mål var att sträcken i gatan skulle börja slingra som ormar. Då visste jag att då, då hade jag sprungit tillräckligt. Då låg jag på gränsen för vad jag klarade av

Mindre mat + ökade motion är något som inte går ihop. Det fungerar helt enkelt inte i längden.

Men jag var inte värd mat. Jag gjorde ju bara andra ledsna. Jag gjorde andra illa bara genom att finnas till.

Jag ifrågasatte aldrig dessa tankar. De var som saningar för mig. Jag trodde blint på dem.
Jag var inte värd MAT PUNKT.

Jag var inte värd att må bra