Slog på mig själv
Jag sprang och sprang. Allt för att slippa känna. Döva ångesten. Springa ifrån allt som var jobbigt. För att bli trött. Så trött att jag kunde somna av utmattning.
Jag sprang för livet. Jag ville inte ha det som det var. Jag ville leva, men inte såhär. Jag stod inte ut.
Jag ville slå och sparka, riva sönder och bitas. Jag hatade vad andra gjort mot mig. Men jag började slå på mig själv.
Jag började hata mig själv. Tyckte inte jag var värd något. Inte värd att må bra. Inte värd att finnas.
Inte värd MAT
Så kom ångesten
Så kom ångesten smygande. Den kramade hjärtat på mig så jag inte fick luft. Den drog åt hårdare och hårdare. Jag ville springa ifrån mig själv. Jag ville inte vara med längre. Jag ville bort.
Och jag sprang, jag sprang, jag sprang...och ångesten lindrades för stunden. Men kom tillbaka med ännu värre kraft. Den slet och drog. Skapade panik.
Jag kommer dö. Jag kommer dö av ångest. Ja, jag trodde verkligen det.
Något var så fel, men vad...???
Tillslut fanns inget lugn kvar i kroppen. Bara oro och ångest.
---------------------------------------------------
Så många minnen som passerar genom mig.
Och vägen hit har varit kantig och lång.
Och all denna oro var kom den ifrån?
När lugnet blev en sensation,
förstod jag din dröm, om att få äga tiden.
När lugnet blev en sensation,
förstod jag din dröm, om att hoppa av karusellen.
Finns det någon människa du skulle vilja va?
Det frågan ställde jag men fick inget svar.
Min största önskan är att vara mig själv.
Det borde va enkelt det borde vara självklart
(Uno Svenningsson)
Uno
Hon har ingen framtid
Hon sjunker allt djupare in i sig själv
Hon ser inte barnen som leker i solen
Hon ser inte ljuset
Hon ser ingeting
(Uno Svenningsson)
Hur det började...
Jag var fel.
Massa mörka tankar började occupera mitt huvud.
Jag grät och jag visste inte varför. Kunde inte sluta gråta. Tårarna bara kom.
Jag kände mig ensam fast jag hade många människor omkring mig.
Jag isolerade mig mer och mer.
Jag kunde inte sätta ord på vad det var som var fel. Jag visst bara att jag mådde väldigt dåligt inom mig...skitdåligt och ingen förstod. Hur skulle någon kunna förstå, jag förstod ju inte själv.
Det gjorde ont, så ont inom mig.
Jag ringde min bästa vän på nätterna och bara grät hejdlöst. Det fanns inget slut för tårarna. Det kändes inte bättre efteråt.
Att försöka skratta kändes så falskt. Jag kunde inte känna glädje längre.
Det var så tungt i huvudet.
Jag var 16 år och visste ingenting om depressioner, anorexi, borderline, självskadebeteende, LPT, tvångsåtgärder, psyk, mediciner
Det jag visste var att det gjorde ont, såå ont inuti. Så ont att jag inte stod ut.
Vem är jag?
Vem? Ja, det vet jag knappast själv.
Jag fyller snart 26 år. Känner mig ibland äldre, men oftast yngre. Utseendemässigt yngre.
En massa år har gått åt till dåligt mående. En gröt av sekunder, minuter, timmar och år som passerat. Då jag bara existerat. Så mycket jag har missat, men också så många erfarenheter rikare.
Erfarenheter många aldrig kommer i närheten av i sitt liv. Erfarenheter jag helst hade velat varit utan. Erfarenheter som gjort mig starkare. Erfarenheter jag inte önskar någon annan. Jag vet att jag inte är ensam om detta, men det här är min historia, mina avtryck.
När jag var 16 år förändrades mitt liv. En hemsk sjukdom greppade tag i mig och vägrade släppa taget. Den tog ifrån mig allt.
Jag var bara 16 år och trodde livet låg framför mig. Jag hade drömmar att förverkliga. Samtidigt tog mörkret över mer och mer...
Välkommen till Avtryck av mig
I den här bloggen kommer du få följa med mig på min resa i gränslandet mellan att vara svårt sjuk och att vara påväg att bli frisk.
Det här är mina tankar, mitt liv, min väg, min historia och min framtid
Jag kommer lämna avtryck av MIG...häng med
