Jonas Gardell
Hur går det med striden, syster?
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
Hur länge ska du hålla? Hur länge ska det gå? Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara!
Vad har de utsatt dig för?
Vilka var övergreppen?
Var du bara ett barn när det började?
Fick du nånsin vara ett barn?
Var det dina föräldrar som gjorde det?
Var det dina klasskamrater?
När förstod du att det var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin bli ren?
Hur ska någon någonsin kunna älska en sån som dig?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara?
När ska du förstå att du inte måste bära allting själv?
När ska du tillåta dig att stanna upp och ställa av och se dig om och upptäcka att du inte är så ensam som du tror?
Jonas Gardell
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
Hur länge ska du hålla? Hur länge ska det gå? Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara!
Vad har de utsatt dig för?
Vilka var övergreppen?
Var du bara ett barn när det började?
Fick du nånsin vara ett barn?
Var det dina föräldrar som gjorde det?
Var det dina klasskamrater?
När förstod du att det var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin bli ren?
Hur ska någon någonsin kunna älska en sån som dig?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara?
När ska du förstå att du inte måste bära allting själv?
När ska du tillåta dig att stanna upp och ställa av och se dig om och upptäcka att du inte är så ensam som du tror?
Jonas Gardell
Började inte med bantning
Allt bara rullade på. Straffet för det lilla jag åt var längre löpning.
Jag vill gå överallt. Fast det spö regnade skulle jag GÅ hem från min vän trots att jag erbjöds skjuts. Jag gick o gick. Sprang o sprang.
Midjemåttet minskade. Jag kom i en mindre jeans storlek. Men för mig var detta bara en följd av:
Negativa tankar
Ångest/Oro
Springa/gå
Inte värd något, inte ens MAT
Äta mindre
För mig började min sjukdom INTE av bantning. Med svälten kom senare rädslan att gå upp i vikt. Men den fanns inte från början. Jag vill poängtera detta eftersom det alltid pratas om Anorexi/bantning.
För mig hade Anorexin sitt ursprung ur ett kompakt mörker. Ett mycket dåligt mående. Negativa tankar som gick så långt att jag inte längre var värd någonting.
Svart i huvudet
Har inte orkat skriva på ett par dagar. Huvudet har varit tungt o svart. Orkar inte tänka på allt som varit.
Kontroll
I samband med att maten började dras in och springandet ökade. Ökade också mitt behov av KONTROLL.
Jag vill veta saker innan de hände. Jag ville ha fullständig kontroll på Allt.
Tillslut visste jag vad min bästa vän hade i sin skolväska. Jag såg helt enkelt till att kontrollera till och med det. Jag ringde varje dag för att vara säker på att hon skulle komma till skolan och ha allting med sig.
Jag vill veta saker innan de hände. Jag ville ha fullständig kontroll på Allt.
Tillslut visste jag vad min bästa vän hade i sin skolväska. Jag såg helt enkelt till att kontrollera till och med det. Jag ringde varje dag för att vara säker på att hon skulle komma till skolan och ha allting med sig.
Hur kan någon inte vara värd mat?
Det har omgivningen svårt att förstå. Så här efteråt har jag själv svårt att förstå det.
Mat, energi, näring, kcal. Det kroppen behöver för att gå runt. Den kroppen vi har fått för att använda.
En kropp utan mat slutar att fungera. Den trappar ner på energiförbrukningen. Drar ner på allt den kan så som kroppstemperatur, hjärtslag, blodcirkulation.
Var detta mitt mål? Ville jag ta ett långsiktigt självmord?
Fördelarna med svälten var att tankarna försvann ju tröttare jag blev. De tankar jag inte orkade att bära. Som jag inte visste hur jag skulle hantera. Tankarna jag inte stod ut med. De tankar som skapade ångest. Men jag levde inte längre. Allt rullade på fortare och fortare. Ju mindre jag åt desto större blev rädslan för just MAT. Ju mindre hade jag ett liv.
Jag fortsatte springa. Jag ökade på farten och sparang längre, längre och längre.
Mitt mål var att sträcken i gatan skulle börja slingra som ormar. Då visste jag att då, då hade jag sprungit tillräckligt. Då låg jag på gränsen för vad jag klarade av
Mindre mat + ökade motion är något som inte går ihop. Det fungerar helt enkelt inte i längden.
Men jag var inte värd mat. Jag gjorde ju bara andra ledsna. Jag gjorde andra illa bara genom att finnas till.
Jag ifrågasatte aldrig dessa tankar. De var som saningar för mig. Jag trodde blint på dem.
Jag var inte värd MAT PUNKT.
Jag var inte värd att må bra
Mat, energi, näring, kcal. Det kroppen behöver för att gå runt. Den kroppen vi har fått för att använda.
En kropp utan mat slutar att fungera. Den trappar ner på energiförbrukningen. Drar ner på allt den kan så som kroppstemperatur, hjärtslag, blodcirkulation.
Var detta mitt mål? Ville jag ta ett långsiktigt självmord?
Fördelarna med svälten var att tankarna försvann ju tröttare jag blev. De tankar jag inte orkade att bära. Som jag inte visste hur jag skulle hantera. Tankarna jag inte stod ut med. De tankar som skapade ångest. Men jag levde inte längre. Allt rullade på fortare och fortare. Ju mindre jag åt desto större blev rädslan för just MAT. Ju mindre hade jag ett liv.
Jag fortsatte springa. Jag ökade på farten och sparang längre, längre och längre.
Mitt mål var att sträcken i gatan skulle börja slingra som ormar. Då visste jag att då, då hade jag sprungit tillräckligt. Då låg jag på gränsen för vad jag klarade av
Mindre mat + ökade motion är något som inte går ihop. Det fungerar helt enkelt inte i längden.
Men jag var inte värd mat. Jag gjorde ju bara andra ledsna. Jag gjorde andra illa bara genom att finnas till.
Jag ifrågasatte aldrig dessa tankar. De var som saningar för mig. Jag trodde blint på dem.
Jag var inte värd MAT PUNKT.
Jag var inte värd att må bra
